Jag har tagit mig iväg och tränat! Kan nog inte ens börja beskriva hur sjukt härligt det känns!

Det blev 11 dagar av ofrivillig vila. Jag är tacksam över att det hamnade under två veckor i alla fall. Första passet blev av i torsdags och utgjordes av benträning. Andra passet i fredags, och det utgjordes av bröst, och armar.

Efter ett längre uppehåll, som jag då får, blir det ganska viktigt att känna av var man törs lägga nivån på passet. Det går inte att bara plocka upp där man slutade pga ett flertal orsaker. Så vikt-egot får stanna hemma.

”Trial and error”

Jag har testat flera tillvägagångssätt att komma tillbaka på efter vila.

Att köra på som om ingenting har hänt. Oavsett om kroppen är skör efter inflammation eller om man känner sig relativt fräsch, funkar inte detta. Oftast sker detta för att man strävar mot att lyfta tyngre och tyngre vikter och inte kan tillåta sig själv att backa tillbaka av någon orsak. Tekniken blir lidande och skadorna följer tätt därefter.Man missar oftast poängen med kvalitetsarbete.

Det kan bli riktigt segt att börja om och börja om och börja om, men med tålamod så märker du sakta sakta att din ”sämsta” prestation flyttar fram till var din ”bästa” var förut.

Att gå in för lätt, för länge.

Det är lika illa att köra för lätt, för länge. Det känns mest som ett evigt nötande där resultaten uteblir och psyket får sig en törn när det känns som att du stagnerat helt i din träning. Jag tycker även att man missar en stor bit i förståelse av, och ”aha-upplevelse”, när det kommer till teknik och bra utförande. Ibland krävs det att du lägger på lite för att fatta hur du ska lyfta, dra etc, för att a) inte skada dig b) få mer flyt i rörelsebanan/-omfånget c) inte dela upp rörelsen i för små segment så att mindre lämpade delar av kroppen får ta för stor arbetsvikt i ogynnsamma vinklar, under alldeles för lång tid.

Att sätta igång utan en plan.

Du hittar rätt nivå, du har kört några pass och du tycker det känns tillräckligt bra för att börja satsa mot dina delmål igen. För oss vikt-kåta människor finns det bara en stig att vandra. För oss som även är begåvade med litet tålamod så är vi dömda att hamna på ruta ett igen inom en snar framtid, och inte bara med ofrivillig vila utan även med en ny skada. Funkade fan inte den här gången heller.

Du hittar rätt nivå, du har kört några pass, du satsar mot dina delmål igen.

I din nyfunna entusiasm för träning, kost och fitness har du plöjt igenom x antal artiklar om ämnet, kollat igenom youtube´s urval av Arnold, Coleman och glada människor som vill dela med sig av sin lyftteknik till omvärlden. Motivationen är på topp, du vet exakt vilka brister din fysik har och du ska satsa på att rätta till dem. Tunga basövningar, isolationsövningar och en del mer innovativa . Helst allt på en gång, och helst flera ggr i veckan med personbästa på varje pass. Ju mer desto bättre, eller?

Tillslut har du större fokus på att få in så många olika övningar för varje pass, än på hur du utför dem eller varför. Inte heller har du en aning om varför du inte ökar, varför resultaten uteblir, varför du har mer ont. Det oundvikliga händer och du tappar sugen.

Du hittar rätt nivå, kör ett tag och satsar mot delmål...igen..

Att satsa mot ett delmål som du i princip aldrig ändrar, och heller aldrig når kan vara rätt demoraliserande. Hur vore det att ändra utseendet på det och förankra det i verkligheten för en stund?

Det är absolut inget fel med att satsa högt, men det är ju det övergripande målet. Delmålen är ju just, delmål. Dessa måste ju ta hänsyn till vart du befinner dig idag och läggas upp i kronologisk ordning.

Kommer du öka i knäböjen med dålig rörlighet i höften?

Nej. Då spelar det ingen roll hur mycket du lastar på och tvingar dig själv att lyfta. Tekniken kommer suga och skadorna kommer därefter.

Är det då smart att lägga på 2,5 kg för varje pass med knäböj för att komma upp i månadens delmål med en ökning på x kg utan att göra någonting åt din dåliga höftrörlighet?

Nej. Att få upp rörligheten borde prioriteras och eventuellt även kanske utgöra delmålet för den månaden innan man funderar på att sätta viktökning där.

En plan behöver inte huggas i sten, du kommer tweaka den många ggr innan du blir nöjd, om någonsin. Den är bara ett hjälpmedel för dig, så du kan hålla reda på;

• var du ska börja, rätt nivå, färdigheter och svagheter

• vart du ska, strävar mot, framtidsplanering

• utvärdering, kom du dit du ville? Lika viktigt med ”varför” som ”varför inte”

Annars har vi i dagarna invigt Ramus klövjeväska, funkade fint :)

Körde systeryster till Filipstad till hästen sin :)

Gårdagen bestod av bilfärd, väntan och jobb.

Efter gårdagens stressande kväll har jag idag varit trasig i hela kroppen.

Inflammationen i axeln blossade upp ordentligt, och det var synd för den var på väg bort.

Resten av kroppen mår inte heller speciell bra, och den sjukliga tröttheten har legat som en dimma över hela dagen. Den som påstår att stress inte är skadligt för kroppen vet inte vad den pratar om...

Tröttheten som kommer i samband med hög inflammationsaktivitet är ”förlamande”. Kan inte komma på någon bättre beskrivning för tillfället. Det är en trötthet du inte kan bota på syntetisk väg, inte med energitillskott eller med rörelse.

Du ligger i sängen och vill gå upp, men det går inte. Det är en oerhört obehaglig känsla att inte kunna styra kroppen, det är precis som att någonting blockerar din vilja. Du vill skrika, slå, sparka, vad som helst, bara du kommer upp ur sängen. Men du finner dig själv stirrandes upp i taket eller in i väggen och oftast med tårar i ögonen.

Jag har en hund som vill ut på morgonen, och det är oftast han som lyckas få mig att ”frikoppla” hjärnan så att kroppen gör det som förväntas av den. Efter det törs jag inte lägga mig ner någon gång under dagen av rädsla för att fastna igen.

Tröttheten kommer hänga över dig resten av dygnet, och det känns som en dålig dröm du aldrig vaknar ur. Det här tillståndet aggraverar mig oerhört. Du kan ha tusen saker som ska göras, och du kan vara ”överlycklig” om du lyckas avverka en..

Blev inte mycket mer än jobb gjort denna helg.

Lyckades dock komma iväg och hämta en ny dator, och få ut hunden på promenad.

Vädret har minst sagt varit varierande. Sol varvat med mindre storm, ösregn, snö, och hagel. Sa någon att det var april?

Struggle within

Det är helt sinnes vad man kan lägga ned tid och energi på att analysera och resonera kring vissa områden i sitt liv. Leder det till något produktivt, go for it. Hamnar du i catch 22, ja då måste man stanna upp och tänka till över vad man håller på med, egentligen. Cirkelresonemang med en twist.

Är vi ute efter något beständigt? Vi hittar något som funkar och hänger kvar vid det tills utomstående faktorer tvingar oss till annat. Vi försöker hitta ”våran plats” och låta livet ha sin gilla gång. Hur många skapar egentligen ”sin plats” för sig själva?

Är det dessa människor vi kallar excentriker, genier, inspirationskällor?

När försvann önskan om personlig utveckling och självförverkligande hos gemene man. Måste du vara så extraordinär att du blir sedd av andra för att bekräfta dig själv?

Eller bekräftar du dig själv genom att göra det du älskar och tror på.

Balans, är det ett tillstånd av bekvämlighet? Är det där vi hittat vägen till självförverkligande med minsta möjliga ansträngning? Detta skulle innebära att man inte vill ha ut mer, eller att man har ett idiotsäkert sätt att få tag på det man nu vill åt.

Strävan efter något högre borde ge att man inte nöjer sig med mindre. Har du nått en platå borde du vilja ta dig till nästa, och nästa, och nästa. Aldrig nöjd, eller?

Att hitta balans i att just sträva efter någonting bättre kan inte vara baserat på fasta parametrar. Allting är ständigt föränderligt, och balansakten borde ligga i hur snabbt vi anpassar oss till nya situationer för att få de att gå vår väg. Means to an end.

Att träna upp anpassningsförmågan kräver att vi ständigt utmanar oss i att hantera olika situationer på för oss bästa sätt. Att exempelvis inte flippa ur för att något oförväntat gjorde att du missade ditt morgonkaffe, eller att du inte kommer hinna med ditt träningspass innan gymet stänger.

Suck it up and make it work.

Sen har vi de större händelserna, som kanske kan vara lite mer omvälvande.

Vi kanske får överge vissa övertygelser och och fördomar vi har, och börja leta alternativa lösningar där vi aldrig hade gått innan. Vi breddar erfarenhet och kanske hittar vi nya vägar till de mål vi satt upp för oss själva, även om dessa nu eventuellt skiftat lite till utseendet. We made it work, and all means come to an end.

Mitt 22

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så har jag issues när det kommer till vikt och viktnedgång, muskler och kroppsideal.

Det går inte att vara för tung då det utgör onödig belastning och begränsar aktiviteter. Jag vill heller inte vara för tunn, då jag inte har tillräckligt med kvalitativ muskelmassa för att underhålla sådan form. Samt att jag inte tycker det skulle se speciellt sunt eller bra ut utan den massan på så låg fettprocent. Boten är mer massa, men det tar tid.

Jag kan omöjligt säga på förhand vilka dagar jag klarar av att träna, eller när jag måste göra längre uppehåll. Därför kan jag inte förlita mig på att formen kan underhållas via träningen utan måste förlita mig på att styra det med maten. Det innebär att du måste ha en disciplinerad ”start-och-stopp-knapp” när det kommer till större intag versus mindre intag, och när du ska ta till den ena eller den andra. Den funkar än så länge inte felfritt.

Jag har varit nere på lägre fettprocent och vikt men vägen dit var inte den bästa för mig, och jag mådde inte bra. Det var inte ett tillstånd jag ville stanna kvar i, och jag upplevde inte att någon kroppsbild eller komplex blev bättre, snarare åt andra hållet. Därför håller jag mig gärna mer jämnrund och ”väntar in” massan. De mer problemfria dagarna funkar detta fint, men jag har nu märkt att utrymmet för extravikt har minskat. Detta har tvingat mig att fundera och försöka omvärdera vissa saker.

Det konstiga är att jag ser många bilder på tjejer som är i bra form utan att ha en tävlingsfysik, och det ser bra ut. De ser inte tärda eller osunda ut heller. Varför kan det då inte gälla för mig?

En ny situation att anpassa sig till. Suck it up and make it work.

All means to an end.

Idag fick jag veta vad som kommit fram vid senaste röntgen av bröstrygg som gjordes 30/3. Inga shiny corners.
Förstå mig rätt nu, detta är riktigt bra. Men vad innebär det, egentligen?
Ingenting.

Det kommer inte ändra smärtan, stelheten eller någonting alls.
Det kommer bli samma procedur som med höfterna; ingenting kommer att synas
på röntgen under väldigt lång tid. Reumatologen tror att du fiskar efter en sjukskrivning och frågar alltid efter om du jobbar eller inte. Efter du svarat "ja" hör dom inte mer. Att du har svårigheter att klara av ditt jobb, pga alla symptom och dess förvärring, tas inte in.

En dag, när du har varit tillräckligt besvärlig under tillräckligt lång tid, kommer dom skicka dig på röntgen igen. Denna gång visar det sig att du faktiskt inte har inbillat dig allt under alla dessa år. Dom ser nu hur mycket som är förstört.

Men ingenting händer för dom kan inte vara helt säkra på att du har rätt diagnos, och du får fortsätta med dina NSAID och sjukdomen får härja vidare.

Efter några år till ringer du till dom akut och säger att "det" har flyttat från höft till bröstrygg och att du nu har problem med andningen. Sköterskan säger att "min doktor" kommer ringa upp på eftermiddagen.
Dagen efter ringer en annan sköterska upp och ger mig rådet att ta mig till Läkargruppen i Örebro så att dom där kan lyssna på mina lungor. Jag påpekar att det inte sitter i mina lungor och att jag vill boka in en tid hos "dem", reumatologen. Sköterskan gör som doktorn säger, och fortsätter yrka på
att jag ska ta mig till Läkargruppen så att de kan lyssna på mina lungor. Jag påpekar att det är 8 mil till Örebro och att det inte finns möjlighet att ta mig dit i detta tillstånd. Med lite finare ord säger hon att jag får lösa situationen själv.

Inom en snar framtid ska jag in till reumatologen och där ska konstateras att jag "inte har" någon inflammationsaktivitet i bröst- och ländrygg. Att jag måste träna, och kanske slänger de in ett recept på något annat NSAID-preparat om jag har tur.

Fatta varför jag är så j*vla bitter på sjukvården..

Tack till Anna Lübeck som tog sig tid att kommentera föregående inlägg :)

Med tanke på ”upcoming events” har jag bestämt mig för att skala av lite dödvikt. Detta för att undvika alltför mycket barlast under studsande som kan uppstå när man försöker ”jogga” 5 km som ”Kapten Träben”.

Kapten Träben är ett av mina fysiska alteregon, och denne hamnar som nr 2 i ordningen. Första plats går till ”Tjurapan” - du har sjukt ont, men kan hantera kroppen så att det inte syns på rörelsemönstret. Koncentrationen är tokhög så ditt ansiktsuttryck ser ut som att du inte skrattat på 20 år. Otroligt lätt för missförstånd, du fattar inte varför folk är så otrevliga mot dig då du inte ser ditt eget minspel. Sen kommer ”Kapten Träben” - de flesta rörelser uppbringar smärta som hindrar dig på olika sätt. Efter ett tag, när man krånglat sig fram i detta tillstånd under dagen och inte vilat upp sig, kommer kroppen börja dra ihop muskler i ett krampliknande tillstånd. Minst sagt väldigt opraktiskt om man nu faktiskt måste röra på sig under dagen.”Kryckan” - mer sällan än ofta nuförtiden. Här måste du använda kryckor för att ta dig fram överhuvudtaget. Går ruskigt långsamt och inte så bra för oss med taskig koordination och kroppskontroll.

Den 19:e maj går Vårruset i Örebro, och tydligen är jag anmäld. Måste varit ett av mina mer svaga ögonblick. Och nej God damnit det blir inga chockrosa cykelbyxor med urtvättad ”grön” t-shirt till. Har jag otur kommer Kapten Träben att ge sig tillkänna inom 2 km, och det vill jag inte. Så därför måste jag lösa detta. Jag måste skaffa mig en större felmarginal. I detta fall handlar det om barlast.

Varför inte hålla bra form hela tiden istället?

Ja, vad är egentligen ”bra form”, och handlar det bara om ideal?

Detta är dagsformen, och bli inte skrämda av solbrännan nu.

Det här är på mig 57 kg fördelade över 164 cm mer eller mindre.

Jag känner mig knappast utmärglad men heller inte speciellt överviktig. Är detta bra form enligt mitt kroppsideal? Moahahhahah! Hahaha! *host, hack, host* nuff said..

Är det bra form för att springa/löpträna? Nej, det är för tungt för alla påverkade leder och muskler då de är mycket mer känsliga än hos en person utan exempelvis Bechterews. Tooo much jiggly but on tiny little sticks.

Är det här en bra form enligt mitt kroppsideal?

Anna Lübeck 165 cm, 64 kg

Absolut!

Men varför skalar jag inte bara av lite fett då? Borde vara så enkelt, eller ?

Först kan jag säga att tjejen är ynka 1 cm längre än mig, men väger 7 kg mer. Som ni ser är det inte speciellt mycket fett som utgör hennes vikt, inte heller hennes längd kan jag använda som ursäkt (darn). Nej, detta kallas kvalitativ muskelmassa.

Om jag skulle försöka efterlikna Annas muskeldefinition skulle jag troligtvis hamna på 48-49 kg, give or take. Vill bara klargöra att jag bara pratar om definition nu och inte alls om symmetri eller liknande. Att ta bort 7-8 kg från min lilla ram som den ser ut idag hade definitivt sett till att jag känt mig utmärglad, och knappast hade jag sett sund eller tränad ut. Jag har helt enkelt inte tillräckligt med kvalitativ muskelmassa för att underhålla mitt kroppsideal, och ser därför ingen mening med att ligga så lågt i fettprocent nu. Klart att jag har råd att ta bort nåt kg här och där, men som bekant styr inte viljan vart fettet tas någonstans ifrån.

Alla har vi våra fix idéer och komplex när det kommer till våra kroppar, och jag är definitivt inget undantag. När jag börjar försöka skala av lite fett, från exempelvis nuvarande tillstånd, kommer jag uppleva det som att fettdepåerna blir mer påtagliga. Finns ett skäl till varför det kallas depåer. Det här framkallar tydligen något ångestliknande tillstånd hos mig, där jag även får känslor av panik och otillräcklighet. Detta kallar jag ”dark zone”. I denna blir jag så extremt påmind hela tiden om hur mycket jag vill prestera med min träning, men inte kan. Är det då rättvist mot mig själv att sätta mig i det tillståndet om jag inte behöver? Botemedlet är ju mer muskelmassa, men sånt tar som bekant tid att bygga upp, och ännu mer tid om du inte kan träna så regelbundet eller så tungt som krävs.

Inte mycket till symmetri heller, av förklarliga skäl antar jag.

Jag tycker det borde räcka med 1,5 kg för att fortsätta hålla mig jämnrund men lätta på belastningen. Men denna vikt kan jag ju reglera via vätska och mat i kroppen för dagen. Så det stämmer ju inte riktigt helt med verkligheten att säga så. Det måste vara fettvikt för att göra nytta, och det är inte så simpelt som det låter.

Idag har vi många lättillgängliga informationskällor, saken är väl mer den hur vi ska sålla för att komma åt det vi vill ha. För det första smalnar vi av våran sökning till ett visst område för att göra det så effektivt som möjligt. Jag menar, vill vi veta vad Bosses knyckåsälj tar för en gräsklippare kommer vi inte söka på Lasses båtmotorer, det känns kanske självklart. Bosses gräsklippare ser lite knepig ut, men vi försäkras om att det är den enda på marknaden som får jobbet gjort. En månad senare går den sönder och vi får inte tag på delar att laga den med. Vi fortsätter leta bland alternativa lösningar som är kopplade till gräsklippare men kommer upp med nada. Av en händelse surfar vi in på Lasses båtmotorer och hittar delar som till större delen liknar de som vi behöver, trots att det är till båtmotorer. Vi får ihop det och gräsklipparen funkar prima.

Vad vill jag nu ha sagt med allt detta långsökta?

Kom ihåg att vidga dina vyer och att allt är inte svart eller vitt. Gråzonerna är mycket större än du tror.

Den medicin jag äter, och som jag tycker har ”hjälpt mig” mest, fick jag efter ett tag veta var en sort man främst ger till patienter med Chrons sjukdom. Detta är ett tillstånd där mage, tarm påverkas och retas av ”inflammationer” (Jag är inte så extremt insatt i detta så det får räcka med den förklaringen). Jag funderade inte så mycket över detta då det inte kändes aktuellt; ”det var ju inte det jag hade”.

Man fann sedan ett samband mellan Chrons och Bechterews, men kunde inte påvisa exakt vilket. Men den ena kunde leda till den andra och vice versa. Nu började jag fundera över om det fanns någonting mer som Chrons patienter rekommenderades som jag kunde tillämpa på mig själv. Tankegångarna är riktigt basala; men om medicinen funkade så kanske någonting mer gjorde det.

Chronspatienter rekommenderas (bl a) att ändra sina kostvanor. Födoämnen som ger upphov till retning på mage, tarm bör undvikas helt eller minskas ner på. Detta är individuellt just vilka dessa födoämnen är. http://www.crohns-disease-and-stress.com/crohns-disease-diet.html

Ok, men måste själva födoämnet komma i kontakt med ytan (insidan mage, tarm) för en retning? Räcker det inte med att just själva ”retningsämnet” i födan kommer in i kroppen för att skapa denna reaktion? Kunde det vara så att vissa födoämnen triggade inflammationerna i kroppen på personer med Bechterews?

Jag tror ju inte att det är själva formen på födan som startar denna reaktion, så det borde väl rent logiskt vara beståndsdelarna som utför ”tse deed”, och att det borde då starta reaktionen oavsett hur det hamnade i kroppen. Jag började tänka på glutenintolerans, laktosintolerans etc, hur beter sig deras kroppar när det kommer i kontakt med retningsämnen?

Kan det vara så att Bechterews är det kroniska du aldrig blir av med, och maten det du tvingar det latent med? Kan det tvingas in i ett latent tillstånd?

Rent teoretiskt, om du aldrig tillför retningsämnet/retningsämnena borde en retning inte uppstå om inte sjukdomen i sig skapar retningen.

Att testa sig fram till vad man tolererar och inte tolererar tar tid. Sen tror jag dessutom att det inte är beständigt. Länge trodde jag att mejeriprodukter var boven, men det visade sig att det egentligen bara var ost och glass som ställde till det rejält. Jag började även minska ner på sädesprodukter för att slutligen äta glutenfritt.

För att testa effekten tog jag bort vissa livsmedel under en längre period för att sedan tillföra det under relativt stora mängder. Efter intag tar det för mig oftast ett halvt dygn att få besked. Dessa saker vet jag bestämt att jag i dagsläget inte tolererar så bra;

Glass, ost, soja (vet inte vad det är i sojan som ställer till det), en del färdiga kryddmixer, sädesprodukter, naturgodis, de mesta lösgodis, choklad, och alkohol.

Idag blir en mindre lätt dag

Redan inatt kände jag var smärtnivån skulle ligga för idag.

När du vaknar i natten av smärtan som framkallas av att du i sömnen byter ställning, vet du på ett ungefär hur morgonen kommer se ut. Den blir värre då du adderat några fler timmar av tryck mot ömma områden. Peachy I tell you.

Axeln är något värre idag, den får jag inte upp till eller över axelhöjd även om jag försöker pusha igenom smärtan. Detta kan jag finna svårigheter i ibland, då det är en sak att bara ta sig igenom smärta, men en annan om kroppen själv hindrar rörelsen.

Armbågarna och höften känns faktiskt bättre, vilket var positivt överraskande då förväntningarna var rätt låga. Haha, men å andra sidan är istället hela ryggen idag ”svälld”, öm och stel. Tur de kan turas om, så det inte blir orättvist menar jag :-p

För min del började allt med att det kändes som att man slagit i svanskotan. I en veckas tid gick jag runt på detta sätt och var mest konfunderad när värken tilltog, från att annars inte ha funderat så mycket över detta. En morgon vaknar jag upp och kan inte röra mig utan att framkalla vad jag skulle kalla ”blixtsmärta”. Det är nervsmärta jag pratar om, och för er som upplevt detta, tänk er att den sitter i ben, häck och rygg på en och samma gång. Det blev iallafall mindre lätt att ta sig någonstans överhuvudtaget.

Efter att i flera år haft inflammationer, smärta och stelhet i och omkring höftpartiet har det nu flyttat upp till bröstryggen. Att säga bröstryggen är väl egentligen att begränsa det, det sitter i hela ryggen samt ännu känningar i höfterna. Och som nämnts innan så är det nu axlar, knän även fotleder och handleder som blivit påverkade. Detta ses väl egentligen som en försämring av tillståndet då nu andningen kan bli påverkad eftersom smärta och stelhet sätter sig i bröstkorgen. Känner jag av detta? Absolut, vissa dagar känns det som att man släpar på 50 kg övervikt och måste andas genom ett sugrör pga av inskränkt förmåga att häva bröstkorgen ordentligt. Man måste sätta sig ner och endast koncentrera sig på att försöka andas och häva bröstkorgen så mycket man bara kan. Det gör väldigt ont, och ”huggen” som kommer gör att du automatiskt ”håller andan”, men man måste försöka styra detta så att man klarar av uppgiften.

NSAID

Ibland är det inte så lätt som att bara ta ett piller och smärtan försvinner. Det är inte smärtan i sig som är det största problemet, och smärtstillande gör nasty shit med dina inre organ om du måste knapra det under lång tid. Inflammationsdämpande i kombination med smärtstillande ska egentligen ätas under en kortare period som ska se till att du kan ta dig ur ett rörelseinskränkande tillstånd, och komma igång med din träning för att bibehålla och förbättra din rörlighet och styrka. Ser verkligheten ut så här? Inte enligt min erfarenhet.

Dessa preparat gör i sig ingenting för att påverka sjukdomsförloppet. Du kan argumentera för att de är ett steg i ledet för att hantera din sjukdom och att dess lindrande effekt ger dig möjlighet att träna som i sin tur kan ha en ”bromsande effekt”. Detta funkar, om din sjukdom följer normalmallen där den kommer i skov och du är tillnärmelsevis problemfri däremellan. Vad händer när du inte hör till normen?

Jag tillhör kategorin som har ont 24 timmar om dygnet, med väldigt många inflammationstoppar/år. Min inställning till medicin är att jag inte vill äta den, men jag klarar mig inte utan den. Om jag ska förstöra kroppen med medicin så hade jag hellre vilja gjort det för en medicin som bromsar sjukdomsförloppet, än för något som maskerar symptom och i sin tur gör mer skada än nytta.

Träning och inflammationsdämpande

Ja det säger kanske sig självt att kroppens alla varningssignaler sätts ur spel när du tränar och äter inflammationsdämpande. Chansen att du hinner fånga upp en kommande skada är pretty slim. Nu kommer twisten: du måste ta tillräckligt med medicin för att klara ditt vardagliga liv, dvs jobba, köra bil, handla, städa, gå med hunden etc. Du måste ta tillräckligt lite medicin så du har tillräckligt ont så du känner när smärt-mönstret ändras till något som inte liknar det som hör till sjukdomen. Du kan inte bestämma detta till att 3 tbl om dagen fixar biffen, ALLA parametrar är ständigt föränderliga. Samtidigt är sannolikheten ganska hög att din medicin inte gör just så mycket mer för din träning än att motverka dina resultat. Piiiis of kaka..motivationsnivån steg just.

Idag hade jag planerat in träning vid 16-17, och gå med hunden strax innan. Men så ringde dom från jobbet imorse så nu blir det till att jobba mellan 16-21 istället. På en bra dag, hade jag hunnit med både hund och träning innan jobbet, även om de ringer samma dag. Idag får jag inse att tiden inte kommer räcka till för att hinna få igång kroppen tillräckligt innan det är dags att ta sig till jobbet. Jag känner inte mycket kärlek för såna här dagar, det är mer stressande än någonting annat, att inte kunna prestera.. Dag 3 av sammanhängande vila..

 Nu blev det lite för mycket domedagsprofeter här inne.

Jag brukar tänka på hjärtat mitt när det känns tungt, det lyfter alltid upp =)

Han inspirerar mig alltid att sträva högre, ge mer och släppa det som håller en nere. Känner inget annat än kärlek för denna människa, well..slight irritation sometimes to ;-p

Bilden är lånad från Jonas Lundberg, ur denna tråd http://forum.body.se/showthread.php?t=77909

Axel, armbåge, knän och höftleder var för påverkade idag så ingen träning alls. Vilodag nr2 sammanhängande med nr1. Det blev en långpromenad i den sköna vårsolen med Ramus istället. Känns ok.