Mm håller med dig om det du skriver.. jasså du fick den och blev sen av med din diagnos..lät ju heeel flummigt.. javisst känner samma att man får inte vara för "fräsch", fick känslan att de tittade på mig från första sekunden.. självklart haltade jag inget den dagen (jag poängterade de första sekunderna när vi gick brevid varandra och han stirrade på mina ben.. att idag är en bra dag och så här brukar det inte vara) och han tyckte förövrigt jag var vältränad med bra rörelse.. så känns som att bedömningen icket blev rätt!

Nej, visst är det ”kul”. Det tycks alltid bli så att man får komma in på de bra dagarna.

Att man har bra rörlighet ska man nog ta som något positivt, att det man gör för att motverka faktiskt fungerar. Men känns inte som det dom dagar man ändå inte kan nyttja den. Sen kan alla blodprover se bra ut fastän man mår som sämst. Då känns det ännu mer som att man inte blir tagen på allvar. Att de inte tror på en.
Jag vet en del som även rekommenderar att man ska ”förstärka” sina symptom när man väl är hos reumatologen. Det är väl en samvetsfråga kanske, vad vet jag. Det är ju inte så att man hittar på nya symptom. Jag har inte lyckats med detta dock, för ja, jag vet inte men det känns ”fel” för mig, men det har gett utdelning för dom.
Skulle man hela tiden röra sig så som kroppen mår, så att det syns hur ont man egentligen har, bidrar man nog bara till en försämring med större snedbelastning etc. Har man då väldigt mycket smärta att hantera varje dag måste man verkligen få detta tankesätt att ”röra sig normalt” att fungera på alla plan. Förenklat att inte tänka på smärtan, men det handlar också om att tänka på hur man utför alla rörelser för att härma det normala rörelsemönstret. Innan gjorde man ju rörelser ganska så automatiskt, men nu måste man tänka på minska lilla vridning i kroppen. När man har levt efter det här en längre tid krockar det ju med att ”förstärka” symptom hos reumatologen, de båda går inte ihop helt enkelt. Men det är väl lite hur man fungerar som person också.

Så vad behövs för att få "bromsmedicin"? en diagnos antar jag? du har diagnos nu eller?

Jadu, jag undrar det jag med faktiskt. En diagnos hade nog underlättat iallafall. Tror dock att mångt om mycket beror helt på vilket län man tillhör, och deras policy om förskrivning bl a.
Men jag vet inte om bromsmedicin skulle vara det mest optimala att sträva efter heller, det är mer eller mindre cellgifter. Såklart väldigt förenklat, men jag har inte stenkoll på allihop.

Nej jag står med en halv diagnos nu, ”misstanke om Bechterews”. Blir ju riktigt ”spännande” om man skulle behöva hjälp från försäkringskassan i framtiden.

sj undrar jag över hur det går i mitt fall att äta pronaxen och panodil precis varenda dag.. detta håller ju inte mkt länge till känner jag.. samtidigt är jag skraj för de biologiska medlen.. du skrev i ett annat blogginlägg att nsaid ej "stannar upp" sjukdomen.. det trodde jag de gjorde då det hämmar inflammationen.. ngt som biter på mig bra men som inte lär vara bra är smärtstillande.. ja pronaxen framför allt till natten ett måste och annars ibland (läs: just nu) samt panodil varje dag.. trots det sa han att jag var för kry för andra mediciner..

Om man kunde ta smärtstillande och NSAID preparat så som de är designade för, dvs 7-14 dagar så skulle kroppen kunna ta hand om dem, och det positiva av att kunna sova en hel natt, röra på sig, arbeta osv, skulle uppväga det negativa. Men att äta dessa dag ut och dag in i flera veckor, månader och år gör faktiskt nasty shit med kroppens inre. Det blir ganska uppenbart att detta inte kommer att fungera i längden. Jag tycker också det är helt absurdt att dom rekommenderar den här typen av medicinering också. Bara för att det står i en bok att sjukdomen ska komma i skov säger det ju ingenting om hur länge ett skov varar eller att man kanske inte alls följer ”mallen” för detta, vilket fler och fler inte gör.

NSAID maskerar sjukdomen, den lindrar ett symptom. Så här ser jag det; om reumatism är ”namnet” på ditt överaktiva immunförsvar som attackerar frisk vävnad, så är Bechterews benämningen på placeringen i kroppen det främst utgår ifrån samt efterverkningarna av dessa (så som shiny corners t ex). Inflammationerna är en från kroppen naturlig reaktion på ”attacken”. Det NSAID gör är att de hämmar vissa enzymer (cyklooxygenasenzymerna), som deltar i bildningen av olika ämnen i kroppen, och det som är intressant i det här fallet är prostaglandiner. Det är ett hormonliknande ämne, biologiskt aktiva substanser, som bildas i vävnader. Processen sker genom enzymatisk omvandling av vissa fleromättade fettsyror. Det som är mest intressant är att vid inflammation ger prostaglandiner bl a blodkärlsvidgning och förstärkning av impulsbildning hos smärtnervgrenar. Ungefär som ”hej, hallå, det är nåt som inte står rätt till här”. NSAID reducerar bildningen av prostaglandiner och ger ”minskad” inflammation, smärtlindring och febernedsättning då det även är med och påverkar regleringen av kroppstemperaturen. Så då ser vi ju att de egentligen inte gjorde någonting för själva sjukdomen i sig. Sen kan man också då tänka på att dessa läkemedel messar med proteinsyntesen. Så för den som vill motverka muskelförtvining, eller bygga mer muskelmassa bör veta att det kan bli ganska svårt med NSAID i kroppen. Jag har hört vissa mena på att det är så pass lite att det inte borde påverka på det stora hela, men dom personerna har nog aldrig försökt bygga med dessa läkemedel i kroppen.

är detta ngt som du sj skulle eftersträva i min situation av det lilla du hört om mig (skum fråga men du förstår kanske:))??!

Nej och ja.

Nej jag skulle inte eftersträva den här typen av medicinering med tanke på att dina symptom antagligen kommer att vara kvar, det är ju en kronisk sjukdom, men med det sagt så behöver det inte vara så att saker och ting förvärras för dig. Man kan inte på förhand säga hur den kommer bete sig i framtiden. Men om vi ser till hur det ser ut nu så skulle du antagligen behöva fortsätta ta dessa under längre tid än vad som skulle vara bra. Jag säger ”ja” , för om dessa hjälper dig att sova om nätterna och röra dig, får dig att träna ja då kan det ju på det stora hela vara värt det. Beror ju lite på vilka prioriteringar du har också.

Jag tog NSAID under väldigt lång tid, och någon gång ytterst sällan i nutid. Det jag kom fram till var väl att dessa inte är lämpliga att ta under så lång tid, med tanke på bieffekterna. Det sabbar muskeluppbyggnaden och det gick inte ihop med mitt kroppsideal eller det jag ville åstadkomma med min träning. Efter ett tag avtar effekten och man måste byta ”märke” eller dos, man kan maxa ut på många olika varianter på relativt kort tid, vad tar man till då?

Det är mer svårt att känna vad som är inflammation tillhörande sjukdomen och vad som är en begynnande ”träningsskada”. Om man inte kan känna vad som är ens ”normala” smärtmönster, hur vet man då när en förändring sker, om man blir sämre eller bättre?

Genom att inte ta medicin kommer man ha mer ont, kanske onödigt? ont.

Jag har smärta 24h om dygnet, jag sover inte bra, är jämt trött och extremt tryckkänslig. Går jag emot någonting med ryggen eller häcken så blir det en katapultrörelse framåt. Nyser jag hamnar jag nästan på golvet. Men jag förstör inte mina organ, sabbar inte proteinsyntesen så jag kan ju bygga i vissa perioder, och jag kan hålla koll på hur sjukdomen utvecklar sig. Men det kostar ju också.

Ja kostbehandling verkar ju onekligen intressant.. ser att du sysslat med det en del.. och om ngt i det hela är positivt så är det ju väldigt "ren mat" byggar vänligt... om än lite svårt med proteinet och kolisar runt träning kanske.. nej du.. du ser hur jag frågar och går an... passar på när jag får så bra svar:) mkt bra svar alltså och jag tar verkligen in allt.. men ska inte bomba dig med frågor vilket det blir om jag fortsätter..

Bara att fråga på, men ta svaren med en nypa salt.

Här är iallafall min mail om du kommer på något mer:

anna-carin.parviainen@hotmail.com

hoppas du mår gott.. du gör mig gott genom att hjälpa:)

Det låter bra det :)

Ha det fint!!

Detsamma, detsamma..

Två bilder från SM

  Invägningen till Nordiska

  Från det fria

http://www.gymtv.fi/?viewkey=355648e7891e66c54191

Klipp från Nordiska, förbedömning, fria samt final

<3

"Aha, ja mitt skäl har eg varit dels att jag inte just "vågade" träna när jag just hamnat under utredningen(har förövrigt ej fått diagnos än ska jag poängtera, dock solklart i min värld).."
Det låter klokt, och jag tror även man måste få känna sig fram till rätt nivå. Oftast är den man har i huvudet inte densamma som kroppen tillåter, och det är kroppens man bör gå efter. Men man får heller inte låta huvudet begränsa en för man klarar oftast mer än man tror. Sen beror det ju helt på vilka mål man har med sin träning, sjukdom eller ej. Jag förespråkar den tunga träningen för jag har sett vad den gjort för mig, men man glömmer kanske också processen att ta sig dit, ingenting skedde i en handvändning. En del kanske inte alls mår bra av den typen av träning, så jag ska inte sitta här och påstå att alla med Bechterews borde sträva efter detta.

Jag fick min diagnos väldigt snabbt pga många faktorer, men har faktiskt också fått den borttagen. Men det är också solklart i min värld att det är detta som mitt tillstånd utgått ifrån. Verkar som att man måste bli riktigt trasig för att man ska kunna få en ”diagnosstämpel”, men då känns det som att det är lite i senaste laget att sätta in exempelvis ”bromsmedicin”.

"pga av att "kunniga" människor avrådde mig.. Dels för att jag varit förkyld/småsjuk väldigt länge.."

Ja, man är lite känsligare, så man bör kanske räkna med att det kommer in i ekvationen så man inte blir för besviken när det blir träningsuppehåll etc. Alltid två steg fram och ett steg bak, ibland flera bak men man kommer alltid framåt igen. Det här med förkylning också, det kan gärna ”sätta sig fel” i kroppen också. Det här syndromet med att vara ”ledbruten” flera veckor innan en förkylning bryter ut tycks höra till de mer vanliga dragen. Har man känning i halsen ex och går och tränar kan man nästan vara beredd på att det uppstår ett ”inflammationstillstånd” i en led eller muskel/muskelgrupp. Men det har ju lite att göra med hur pass bra immunförsvaret fungerar för övrigt kanske, är man ”stark” i vanliga fall kanske det inte slår fel lika ofta. Det är inte helt fel med ingefära och vitlök om man är sjuk.

"Förstår att du som varit med en stund och sett hur saker och ting fungerar, kanske kan se mig som lite naiv och blåögd... men när man ej knappt tagit en panodil i sitt liv och än hellre knappt besökt en doktor.. ja då litar man fullt på dem.. till en början;)!"

Inte alls. Det är ingenting ”fel” i att lyssna, det finns kompetent vårdpersonal också. Sen har dom inte alltid så mycket att arbeta med heller. Det tar lång tid att ställa en diagnos, reumatism är ju bara ett samlingsnamn. Tror även det kommer att komma ännu fler diagnoser och att man kan se mer tydligt hur tillstånden i sig kan övergå i varandra. Det är mest bara symptombehandling som bedrivs i dagsläget, iallafall om man ska gå efter hur saker och ting fungerar här. Men också därför man ska läsa mycket själv och inte vara rädd för att pröva sig fram. Kostbehandling tar mer och mer plats, något som tidigare avfärdades helt till att göra någon nytta alls. Jag tror det finns stora individuella skillnader, att sjukdomen triggas olika mycket av olika saker hos olika personer.

"Sedär det var matnyttig info minst sagt gällande det "sportspecifika" kanon tips.. hehe ja du skriver bra.. är det verkligen säkert att du inte är en färdigutbildad sjukgymnast, om inte så tror jag inte du skulle få det tufft i skolbänken:)!!"
Snällt sagt, tack :)

"Mm känner eg igen precis allt du skriver om, det tuffaste med denna sjukdom är nog att det tar så rejält på psyket.. iaf för mig.. ett problem som jag uppfattar det är att det aldrig lägger sig.. och ligger på en nivå.. varje morgon är som ett lotto man vet aldrig vad som hänt.. massa känningar eller en rätt bra dag, eller så kommer ngn värk efter lunch ja du förstår:)"

Du vet, lotteriet är bland de tuffaste att hantera psykiskt..
Du får ständigt omplanera, omvärdera, ibland även utesluta pga att kroppen inte kan.
Är du en fysisk person kan detta göra ännu större skada, man kanske inte tillåts att utföra det man tagit sig för den dagen. Stressa inte över det, hitta alternativ, fokusera på det du klarar av och inte på det som inte gick.
Se det som ett steg i din personliga utveckling, ju snabbare du kan anpassa dig till en förändring desto mer nytta kommer du ha av detta sätt att tänka i andra delar av ditt liv.

"Acceptera som du säger ligger det nog stor kraft i.. dock lättare sagt än gjort.. lite privat fråga kanske men hur har du sj gjort gällande att prata med folk (i stora drag:)) , jag känner att prata med vänner vill jag hålla begränsat då det ofta blir destruktivt vid större doser.. samma med familj.. min träningspartner har en granne i min ålder som har B som jag tänkte ta kontakt med.. känner att det är meningslöst att prata med folk som inte har en aning och försöker hitta "andra" förklaringar till alla symtom.. har du surrat med andra som haft sjukdomen?"
Acceptera.. känns som ett stort ord. Att inte vilja ge upp, att inte vilja lägga sig ner och dö gör att man måste acceptera att vissa saker måste man göra eller ta sig igenom för att fortsätta framåt. Däri ligger acceptansen. Att acceptera att i detta så har man frånsagt sig rätten att tycka synd om sig själv. VARFÖR, är ett ord som kommer korsa ens tankar många ggr, men egentligen så kan man ju fundera över varför mycket av det som anses ondt finns i världen.

Jag har personlighetsdrag som gjort att jag inte har pratat med andra speciellt mycket om detta. Iallafall inte den psykiska påfrestningen. I princip omvandlade jag allting till någonting fysiskt som jag kunde fokusera på, träningsmetoder, stretching etc. Ok, det tog mig en bit på väg, men jag krashade mentalt. Jag byggde upp allt kring hur jag skulle kunna prestera fysiskt, och visste inte hur jag skulle hantera det psykiskt sen när kroppen inte fungerade. Det fanns ingen livskvalité i detta levnadssätt. Jag tappade bort mig själv helt, och du förstår vad det gör med en människa när man bara lever på ett plan i sitt liv och det planet förstörs, gång på gång. Här hade det varit bra att tala med någon, få ett andrum och kanske ett sätt att hantera alla känslor på. En överlevnadsstrategi helt enkelt.
Vänner och familj kan kännas som en svår balansgång. Oftast ser de hur man kämpar och de känner empati, men de vet inte hur de ska visa att de finns där utan att det låter som de tycker synd om en. Man ska också tänka på att i många fall finns ett visst mått av skuld och maktlöshet med i bilden, och människor kan agera och säga de mest konstiga saker under dess influens.

Jag tror det blir destruktivt när man börjar leva i sitt tillstånd i varje minut, varje andetag och varje tanke. Absolut, man dras med det jämt, kroppen påminner en om det. Det är svårt att ta tankarna från smärtan, den är ganska påtaglig. Ska man dessutom prata om det hela tiden, och ingenting annat egentligen med människor runtomkring sig, ja då är väl cirkeln fullbordad.

Jag säger inte att man ska ignorera det helt heller, för då förnekar man en liten bit av sig själv och det är inte heller bra. Men det får heller inte definiera en själv, du är fortfarande du även om du nu kanske måste anpassa dig lite mer.

Det är otroligt lätt hänt att man blir lite ”stöd-rasist”. Stöd kan komma i många olika former.

Jag blev otroligt ledsen och bitter när andra inte kunde bekräfta min problematik kring mitt tillstånd. Det fick mig bara att hamna i en spiral av tankar att det var synd om mig, jag skulle aldrig må bra, ingen förstod en, man kunde inte få hjälp bla bla bla..
Känslor man måste hantera, men inte genom att gräva ner sig. Ytterligare ett tillfälle att öva anpassning. Vad jag har insett är att t ex som du gör nu, tar kontakt med någon i samma situation, stödjer ditt sätt att hantera sjukdomsbiten. Att tala med nära och kära stödjer den mentala biten som inte fokuserar kring sjukdomen. Att söka ett enda stort universalt stöd hos en och samma person kan anses orimligt. Man ska heller inte hålla det emot människor att de inte kan sätta sig in i ens situation, det är riktigt orimligt att kräva att de ska kunna det så därför är också känslorna man får upp av att dessa människor ”inte räcker till” riktigt orimliga och orättvisa.

Jag menar inte att man måste skaffa sig mulltipla personligheter för att kunna få det att fungera ihop med sin omgivning, det handlar mer om att ge alla sidor plats vid rätt tillfälle.

"Japp är helt inne på det nu att lära mig sj samt ta ut godbitarna ur vården.. dock ser jag en liten fara och det är att man utan större kunskap googlar och ser mkt tråkigt och mkt dåligt.. ja du förstår.. hehe som du märker har jag nog en liten kris.. men antar att vi alla vandrar igenom den vid denna sjuka.. tack för ett seriöst svar..
Hoppas du är kry och får damma av ett riktigt skönt pass:)!"

Så här uppfattar jag det när man ser allt det tråkiga och dåliga.

Tänk på sättet dom har lagt upp informationen, alla symptom, listan av mediciner, jargongen, ordningen på behandlingsmetoder. Dessa är alla oftast ”listade”, du vet har man en lista att checka av då vet man att det är seriöst. Medicinerna är oftast kliniskt beprövade och kan därför ses ihop med en hel info om vilka symptom den lindrar. Använder man sig sedan av facktermer, ja då har läsaren genast hamnat i en mer undergiven position baserad på kunskapsomfång. Skrivet med en smula ironi, men du fattar poängen.

Dessa informationssidor ser såklart inte ut på detta vis för att man ska känna sig helt nedslagen, de försöker vara så sakliga och lättförståeliga som möjligt men vill ändå inge ett visst uns av ”vi vet vad vi pratar om, så här ska du gå tillväga”. Det är oftast även uppbackade av viss vetenskaplig fakta. Här är ju då twisten, måste den till förfogande vetenskapliga fakta vara den enda rätta. Vi ser ju själva hur vetenskapen rör sig framåt, ett bra exempel kan ju vara det här med kostbehandling. Det finns ju även kulturella barriärer, vad som anses legitimt och det som anses vara rent humbug. Det som för några år sedan sas inte göra en skillnad kan idag vara en hörnsten i en behandling. Hänger du med på vart jag försöker komma. De tillvägagångssätt eller behandlingsmetoder som fungerar mer effektivt kanske idag inte anses legitima eller tillräckligt uppbackade. Det kommer då heller inte stå så mycket eller "öppet" om dessa metoder. Därav restriktionen, försiktigheten vad man nu vill kalla det, hos reumatologerna med.

Syra/Bas-balansen kan vara värd att läsa in sig på. En del säger att det egentligen inte kan göras någonting åt denna balans i kroppen, den är självreglerande och kan inte påverkas så mycket. Andra menar på att vi sabbat den med våran livsföring och kvalitén på de livsmedel vi har tillgång till, och kan därför påverka denna med bl a pH-kalk. Finns iallafall en hel del information på nätet om man orkar läsa.

Paleo och tanken bakom är också väldigt intressant.

Man får ha kris, man får må kasst, det är nog bara ett sundhetstecken på att man fortfarande reagerar på att någonting inte ”står rätt till”. Det är farligare att bara stänga av, då bearbetar man ingenting, man bara stuvar undan för stunden.

Jag skulle inte säga att jag rekommenderar lättare vikter, bara att man anpassar

dem efter dagsformen och smärttålighet. Kan man inte utföra rörelsemönstret korrekt genom smärtan så finns det ju ingen mening att köra tyngre. Men att medvetet välja lättare vikter när det inte behövs borde istället styras av periodisering av träningsupplägg exempelvis  och inte för att man blivit ”rekommenderad” detta. Rent allmänt alltså, säger inte att det var ditt

skäl till den typen av träning.

Det jag menade med sportspecifik var mer att t ex simning kan ge upphov till att man blir ”kort” i muskulaturen i övre delen av ryggen. Man ska även komma ihåg baksidan överlag. Människor med Bechterews tenderar att bli för dominant i framsidan av kroppen. Höftböjarna tar mycket belastning, man blir för kort i hamstrings osv. Den stabiliserande ”korsetten” tycks ej heller fungera så optimalt och mellangärdet vill gärna bli ”kort” och ”dra ihop” överkroppen till något mer framåtlutande ställning. Detta påverkar givetvis andningen.

Ja du märker vilka tekniska termer jag svänger mig med ;-p Nej men skämt åtsido, för att inte behöva peka på specifika muskler och leder, brukar detta fungera bättre för helhetsbilden.

Nej jag stretchar inte varje dag, det kan jag inte påstå. Bekvämlighet och försämrad disciplin kallas det :) Dock uppmuntrar jag det självklart, ska själv bli bättre på det.

Det här med skov, de kommer antagligen komma vare sig man vill eller inte, men att ta aktiva steg  mot att överlag sköta sitt tillstånd kommer troligen se till att skoven blir skonsammare. Men, jag tänker säga så här med.. även om man gör allt man kan för att ”sköta sig” följer skoven och dess intensitet sin egen plan. Det finns egentligen inget fysiskt man kan göra för att förbereda sig, det är här man måste jobba med sitt eget huvud/tankesätt 24h om dygnet. Har du bra stöd
runtomkring dig, utnyttja det! Man bär detta själv, ingen kan genuint bekräfta det du känner om de inte upplevt det själva. Så bli därför inte nedslagen av att folk kanske inte ”bekräftar dig på rätt sätt”. Det finns många olika sätt att få stöd hos andra, och ju snabbare man kan acceptera att det är så desto mindre känslor av uppgivenhet, besvikelse och misslyckande.

Det är just detta jag pratar om när jag säger att man ska utbilda sig själv, ständigt.
”Min” reumatolog tycker inte att jag ska köra knäböj så tungt som jag kör. Dock vet inte reumatologen i fråga vad knäböj är för någonting. Hur kan man då uttala sig om man kör för tungt eller inte? Vi har svåra kommunikationsproblem... så här ska det inte behöva vara.

Jag säger så här, sök information aktivt, varhelst du kan finna den och lås inte sökfältet kring just denna diagnos. Anatomi, fysiologi, biomekanik, alternativ medicin. DU är den som i första hand tar hand om dig själv och är ditt eget språkrör. Du behöver inte bära ansvaret helt själv, men det vore bra trist att komma på några år efteråt att saker och ting kunde sett annorlunda ut bara man hade tagit sig tiden att ta reda på och inte bara lämnat över till "sjukvården".

Ont i halsen, ont i kroppen och allmänt seg.

Efter flera veckor med riktigt rörelsehämmande värk i rygg/bröst-regionen känns det som en paus har infunnit sig. Misstanken om en förkylning som härjat i kroppen och orsakat detta tillstånd börjar bli bekräftad. För till skillnad från en hel del andra som får sina förkylningssymptom via nästäppa, halsont och feber så "sätter det sig" hos mig i muskler och leder i flera veckor och sätter inflammationer i hyperdrive. Skönast hade varit om det bara hade kunnat bryta ut på en gång, sen blev man av med det. Allra skönast hade varit att slippa helt och hållet :P

Nu kan jag nästan andas fullt normalt igen och jag kände även att rörligheten i ryggen har kommit tillbaka till viss del.

Sååå, nu efter några dagars jobb, en inte helt återhämtad rygg, knapp sömn, för litet matintag och halsont så känns denna dagen segstartad.

Men inatt fick jag faktiskt sova mer och det var välbehövligt. Började med att fylla på mer i  matväg igår, men tidsmässigt hann jag inte med allt så fortsätter idag. Tanken var att fylla på ordentligt och träna, men tänker inte chansa nu med halsen så att den kommer på tanken att dra sig tillbaka till inflammtionsmode. Det är helt enkelt inte värt det. Jag hinner...det får ta tid..

MSM, är något jag provat vid flera tillfällen under längre tid följt av längre uppehåll. Jag tror faktiskt att det ger upphov till en skillnad hos mig. Men som med allting annat är det inget som "botar". Sköter man resten så hjälper MSM en bit på vägen. Många bäckar små..

MSM, Glukosamin, Glutamin, BCAA, omega-3, kan vara värda att prova.
Jag kommer att prova kombon MSM, glukosamin, chondroitin framöver. Chondroitin ska helst inte kombineras med redan blodförtunnande medicin.

Dagen för övrigt..handla, laga mat, Ramus, läsa, mjuka leder, beställa.. börjar med en film ;)

"Hur går styrketräningen?? jag sj har tränat kontinuerligt i 12 år tills jag nu fått denna åkomma.. simmar mkt samt kör lättare styrke.. funkar det bra att köra tungt för dig?? Några generella tips:)??"

Hej David

Trevligt att du hittat hit och läser.

För att ta det i turordning:

Styrketräningen har precis rullat igång igen efter några veckors uppehåll. Jag hade en sämre period och färre möjligheter att hålla det optimalt. Men nu känns det bättre och jag börjar köra på varannan dag, mer "intensivt" än tungt och med fokus på komplexa övningar och form med bra rörlighet. Det vill säga, finns inte rörligheten den dagen för en specifik övning väljer jag en annan.

Det har funkat bra för mig att köra relativt tungt, men det tog många år för mig att ta mig dit pga de olika symptomskeden som infann sig.

Generella tips...jadu.. det finns inget generellt med detta tillstånd :)

Att du simmar är väldigt bra, men glöm inte sportspecifik töjning för detta.

Överlag; lägg mycket energi på rörlighet, fulla rörelsebanor, vettig kost - inflammtionstriggande som du bör undvika, utbilda dig om ditt tillstånd, var inte rädd för att lyssna på kroppen - vila när det behövs, var inte rädd för att utmana dig - lär dig hantera smärta. Det finns mer, men klockan är mycket ;p

Så David, det var lite kort om detta. Jag kan säkert svara lite mer utförligt på en lite mer specificerad fråga :)

det borde finnas ett universalsätt att lösa problem på, ett enkelt protokoll att följa. En trygghet i att veta att i slutet av uppgiften att följa listan så löser sig allt till de bättre.

Vi alla uppfattar situationer och händelser olika, de påverkar oss i olika grad.

Det kan handla om hur vi väljer, eller instinktivt påverkas att välja, att hantera känslorna som utlöses av det som händer omkring oss, eller minnet av det som hänt. 

I grund och botten handlar det om hur vi anpassar oss till en ny situation. Ibland blir en anpassning till att likna ett upprepat mönster och vi skaffar en vana att agera på ett visst sätt till en viss trigger. Ibland är sättet vi agerar, och triggern, till vår egen nackdel. Självdestruktivt till och med.

Människan är ett vanedjur, det finns inget som styr oss så starkt som vanan.

Vad gör vi när vanan utgör någonting negativt för oss?

Vi måste vända den emot det självdestruktiva beteendet. Vi måste byta ut den för oss felaktiga anpassningen som skedde från första början, till en ny som kan ta dess plats.

Ibland behöver man hjälp att nysta upp trådarna så att man kan se mönstret tydligare så man vet var anpassningen började någonstans. Det kan ta tid, det kan vara jobbigt, smärtsamt rentav. Men i processen lär vi oss känna igen ett nytt mönster. Ett mönster som utgör ritningen för hur man anpassar sig i förhållande till känslor som uppkommer i givna situationer. Vi lär oss hantera dessa känslor i olika uttryck och kan tillämpa anpassningen till de flesta delar av våra liv.

Det finns ingen universallösning. Bara anpassning och sätt att hantera känslor. 

Flummstunden över, upp 05 imorrn och jobba.

natt natt

Jag saknar att gå upp på morgonen och sätta igång med exakt det jag vill göra.

Jag saknar att ta för givet att det bara är mitt huvud som kan sätta stopp för det jag tar för mig.

Jag saknar att inte behöva bygga upp en vardag kring en och samma problematik.

Jag saknar att inte vara så inne i ett tillstånd att det tar över allting man tänker eller gör.

Det var inte hit jag ville...and yet, here I am..

Tog några år, det var inte menat, snarare tvärtom. Men man blir så upptagen med att inte hamna i en situation att man inte inser att man tagit alla stegen för att hamna just där.

När slutade man uppskatta andra egentligen? När slutade man uppskatta upplevelser?

När slutade man uppskatta livet? Sjukligt..