Jag har tagit mig iväg och tränat! Kan nog inte ens börja beskriva hur sjukt härligt det känns!

Det blev 11 dagar av ofrivillig vila. Jag är tacksam över att det hamnade under två veckor i alla fall. Första passet blev av i torsdags och utgjordes av benträning. Andra passet i fredags, och det utgjordes av bröst, och armar.

Efter ett längre uppehåll, som jag då får, blir det ganska viktigt att känna av var man törs lägga nivån på passet. Det går inte att bara plocka upp där man slutade pga ett flertal orsaker. Så vikt-egot får stanna hemma.

”Trial and error”

Jag har testat flera tillvägagångssätt att komma tillbaka på efter vila.

Att köra på som om ingenting har hänt. Oavsett om kroppen är skör efter inflammation eller om man känner sig relativt fräsch, funkar inte detta. Oftast sker detta för att man strävar mot att lyfta tyngre och tyngre vikter och inte kan tillåta sig själv att backa tillbaka av någon orsak. Tekniken blir lidande och skadorna följer tätt därefter.Man missar oftast poängen med kvalitetsarbete.

Det kan bli riktigt segt att börja om och börja om och börja om, men med tålamod så märker du sakta sakta att din ”sämsta” prestation flyttar fram till var din ”bästa” var förut.

Att gå in för lätt, för länge.

Det är lika illa att köra för lätt, för länge. Det känns mest som ett evigt nötande där resultaten uteblir och psyket får sig en törn när det känns som att du stagnerat helt i din träning. Jag tycker även att man missar en stor bit i förståelse av, och ”aha-upplevelse”, när det kommer till teknik och bra utförande. Ibland krävs det att du lägger på lite för att fatta hur du ska lyfta, dra etc, för att a) inte skada dig b) få mer flyt i rörelsebanan/-omfånget c) inte dela upp rörelsen i för små segment så att mindre lämpade delar av kroppen får ta för stor arbetsvikt i ogynnsamma vinklar, under alldeles för lång tid.

Att sätta igång utan en plan.

Du hittar rätt nivå, du har kört några pass och du tycker det känns tillräckligt bra för att börja satsa mot dina delmål igen. För oss vikt-kåta människor finns det bara en stig att vandra. För oss som även är begåvade med litet tålamod så är vi dömda att hamna på ruta ett igen inom en snar framtid, och inte bara med ofrivillig vila utan även med en ny skada. Funkade fan inte den här gången heller.

Du hittar rätt nivå, du har kört några pass, du satsar mot dina delmål igen.

I din nyfunna entusiasm för träning, kost och fitness har du plöjt igenom x antal artiklar om ämnet, kollat igenom youtube´s urval av Arnold, Coleman och glada människor som vill dela med sig av sin lyftteknik till omvärlden. Motivationen är på topp, du vet exakt vilka brister din fysik har och du ska satsa på att rätta till dem. Tunga basövningar, isolationsövningar och en del mer innovativa . Helst allt på en gång, och helst flera ggr i veckan med personbästa på varje pass. Ju mer desto bättre, eller?

Tillslut har du större fokus på att få in så många olika övningar för varje pass, än på hur du utför dem eller varför. Inte heller har du en aning om varför du inte ökar, varför resultaten uteblir, varför du har mer ont. Det oundvikliga händer och du tappar sugen.

Du hittar rätt nivå, kör ett tag och satsar mot delmål...igen..

Att satsa mot ett delmål som du i princip aldrig ändrar, och heller aldrig når kan vara rätt demoraliserande. Hur vore det att ändra utseendet på det och förankra det i verkligheten för en stund?

Det är absolut inget fel med att satsa högt, men det är ju det övergripande målet. Delmålen är ju just, delmål. Dessa måste ju ta hänsyn till vart du befinner dig idag och läggas upp i kronologisk ordning.

Kommer du öka i knäböjen med dålig rörlighet i höften?

Nej. Då spelar det ingen roll hur mycket du lastar på och tvingar dig själv att lyfta. Tekniken kommer suga och skadorna kommer därefter.

Är det då smart att lägga på 2,5 kg för varje pass med knäböj för att komma upp i månadens delmål med en ökning på x kg utan att göra någonting åt din dåliga höftrörlighet?

Nej. Att få upp rörligheten borde prioriteras och eventuellt även kanske utgöra delmålet för den månaden innan man funderar på att sätta viktökning där.

En plan behöver inte huggas i sten, du kommer tweaka den många ggr innan du blir nöjd, om någonsin. Den är bara ett hjälpmedel för dig, så du kan hålla reda på;

• var du ska börja, rätt nivå, färdigheter och svagheter

• vart du ska, strävar mot, framtidsplanering

• utvärdering, kom du dit du ville? Lika viktigt med ”varför” som ”varför inte”

Annars har vi i dagarna invigt Ramus klövjeväska, funkade fint :)

Körde systeryster till Filipstad till hästen sin :)

Axel, armbåge, knän och höftleder var för påverkade idag så ingen träning alls. Vilodag nr2 sammanhängande med nr1. Det blev en långpromenad i den sköna vårsolen med Ramus istället. Känns ok.