anna-carin
12 april 2012 11:08
Hej Markus
Har ganska nyligen blivit tipsad om just Humira, så jag har börjat läsa in mig på just den typen av medicin. Min attityd gentemot medicin har präglats av en inställning att biverkningarna inte är värt det, men å andra sidan så har jag i dagsläget enbart provat två olika grupper med mindre lyckat resultat. Då kanske man också kan ta i beaktande att jag inte heller har skov, utan har mer eller mindre ont 24/7 och har i större utsträckning blivit mer och mer begränsad av smärta och stelhet i vardagen och i träningen. Skulle jag då kunna testa någonting där det jag vinner överväger nackdelarna kan jag helt klart se en attitydförändring hos mig gentemot medicin.
Jag har kontakt med reumatolog. Genom samtal med andra personer som delar denna diagnos så har det blivit mer och mer klart för mig att beroende av vilket landsting man tillhör, skiftar förskrivningspolicyn av bl a den här typen av medicin som du nämner. Jag har även märkt att det finns en väldigt stor skillnad i vad som diskuteras och erbjuds i behandlingsväg.
För min del har det alltid känts som att jag har fått kämpat för att få igenom, eller ens någon form av gehör, för mina förslag. Träning av olika slag har varit en stor del och ett stort intresse i mitt liv under en väldigt lång tid. Jag är påläst, utbildad och passionerad kring ämnet. Jag är även utbildad inom vården. Needless to say, jag är stämplad som en besvärlig patient. Så jag blir skickad på röntgen och får komma till specialiserade sjukgymnaster, men för min del känns det mer som ett medel för att ”lugna” den besvärlige patienten. När t o m sjukgymnasterna reagerar på kraftiga försämringar och funderar över varför ingen annan hjälp sätts in, så tar jag det bara som en bekräftelse på att jag inte håller på att bli helt galen riktigt än.
Men, man orkar bara slåss så länge.. det är mindre lätt att samla energi som inte finns när man egentligen aldrig får en paus. Det är mindre lätt att hitta motivation till att resa sig gång på gång när ens egna mål börjar kännas oförenliga med verkligheten.
Men för att besvara din fråga:
Jag är en uthållighetsmänniska, eller var iallafall. Min genetiska uppsättning är optimerad för den här typen av träning, men.. my two cents, är att en onaturligt anspänd muskel eller grupp, som det så ofta blir när man utsätts för inflammation, överkompensering, snedbelastning etc har lättare att jobba ”rätt” under en kortare tid än att kroppen hinner börja ”kompensera” för att man håller på och ”skaver” för länge. Baserat på min egen känsla under träning och inte vetenskaplig fakta.
Jag måste tänka igenom allt jag gör, varje rörelse, vinkel och hållning. Jag måste se till att kroppen gör rätt där den inte vill vara. Min kropp vill ta den lätta vägen och kompensera för områden som gör ont, men det kommer bara bidra till större problem längre fram. Så för att orka hålla fokus mentalt på att tvinga kroppen jobba rätt i en ställning som gör ont, tycker iallafall jag att intervall är bra. Men, man behöver också uthållighetsträningen. Gäller bara att hitta nåt som funkar för en.
