Tydligen riktigt exklusivt då uppskattningsvis endast 0,5% av Sveriges befolkning har det.

Jag fick mitt första skov vid 17-års ålder, idag är jag 25. Under dessa år har man skickats mellan olika instanser, läkare och sjukgymnaster, men slutar upp på samma ställe ändå; På egen hand och upp till halsen med NSAID-preparat som inte bromsar något sjukdomsförlopp alls.

Bloggen är för mig ett sätt att uppmärksamma att sjukvården i praktiken inte alls går till som det står på papperet. Kanske ingen nyhet, men ändå (ja ä int bitter ja intä).

Sen vill jag även försöka inspirera till att inte gå och gräva ner sig, det finns hopp även om det kanske inte lyser som starkast inom sjukvårdens väggar.

Det slog mig också att det finns en rad icke-farmakologiska metoder att pröva sig igenom, men som många kanske gör hemma på egen hand utan att kunna dela med sig till omvärlden. Jag har prövat några sätt, kanske kan det vara till intresse för någon att läsa om det här.

Träning är som dom säger; A och O

Detta är lika individuellt som för människor utan diagnosen Bechterews, vilken typ av träning man föredrar. Jag vill dock säga att all träning som bidrar till bibehållen eller ökad rörlighet är ett måste oavsett dess form.

Jag utövar styrketräning ,och i den mån det går viss konditionsträning. Jag kanske inte har de mest konventionella målen med min träning, som borde vara hälsan, rörlighet osv. Klart att de utgör mål i min träning, men det jag strävar mot är att en dag kunna tävla i Athletic fitness. Självklart vill jag göra detta under så hälsosamma premisser jag kan och har förutsättning för, men vill också förtydliga att sättet jag tränar på är riktat.

Jag vill även här i bloggen då och då ge uppmärksamhet till de människor runtomkring som inspirerar och motiverar mig till att inte ge upp, hålla hoppet vid liv, även om de många gånger oftast inte är medvetna om hur mycket de påverkar.