Jag saknar att gå upp på morgonen och sätta igång med exakt det jag vill göra.

Jag saknar att ta för givet att det bara är mitt huvud som kan sätta stopp för det jag tar för mig.

Jag saknar att inte behöva bygga upp en vardag kring en och samma problematik.

Jag saknar att inte vara så inne i ett tillstånd att det tar över allting man tänker eller gör.

Det var inte hit jag ville...and yet, here I am..

Tog några år, det var inte menat, snarare tvärtom. Men man blir så upptagen med att inte hamna i en situation att man inte inser att man tagit alla stegen för att hamna just där.

När slutade man uppskatta andra egentligen? När slutade man uppskatta upplevelser?

När slutade man uppskatta livet? Sjukligt..